Men, älskling, vi ska alla en gång dö

Jag har inga ord för att vi andas, tänker, känner samma sak

I det stora hela skulle jag inte vilja kalla mig en skribent, även om jag då och då kan njuta av hur orden formuleras. Eller, jag tror jag ska säga att jag kan njuta av en känsla, en känsla som orden skapar. Med små och enkla ord kan man skapa stora känslor.

Detta är mitt första inlägg på min nya webbplats, och jag hoppas detta är mitt första bland många många andra. Jag kan många gånger ångra att jag inte dokumenterat mitt liv bättre. Jag menar, det hade varit intressant att läsa senare, för att komma ihåg roliga och tråkiga händelser.

Jag vill dedikera detta inlägg till någonting som ligger mig väldigt varmt om hjärtat – Kent. Naturligtvis spelas Kent i mina lurar nu när detta inlägg författas.

Jag tror det är väldigt svårt för en människa att förstå hur pass mycket Kent betyder för mig, jag tror endast de människor som har en så nära koppling till sitt favoritband som jag har innerligt kan förstå innebörden av bandet man kan uppnå mellan sig själv och den musik man älskar som mest.

Jag har just det bandet till Kent, de har fått mig att förstå det allra viktigaste i livet, de har fått mig att fokusera på det som faktiskt är allra viktigast – att man bara lever en gång.

Det är just detta år Kent splittras efter 26 år tillsammans. Jag skulle vilja hävda att Kent slutar på topp. Själv ska jag se dem 4 gånger; Kiruna, Luleå, Örnsköldsvik och slutligen den 17:e december 2016 i Stockholm. Jag vågar hävda att det blir ett händelserikt år med tårar och glädje. Kent är för mig det största som hänt inom musik. Jag kan inte beskriva det bättre än så. Vem förstår mig?

Med detta sagt, till mina få läsare – välkommen.

Jag är livrädd för att leva och jag är dödsrädd för att dö, men älskling, vi ska alla en gång dö

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *